Ända sedan jag flyttade hemifrån har jag haft världens ångest över Glader. Min bästa vän som jag har spenderat så sjukt mycket tid tillsammans med, verkligen kämpat för att knyta band och tillit. Det är en speciell känsla att kunna kommunicera med varandra utan ord, att bara nästan läsa varandras tankar och lära sig varandras kroppsspråk. 

Det känns lite som att jag har svikit honom genom att inte vara där varje dag, och nu varje gång jag väl åker hem så känns det som att jag inte är värd honom, det känns som att han är besviken på mig. För många hästmänniskor är deras hästar bara en häst, som man tar hand om och utvecklas med och kanske säljer om man inte tycker att man inte utvecklas med den längre. Men Glader är min bästa vän som jag aldrig skulle kunna släppa, verkligen aldrig. Jag försöker att inte tänka på detta men ibland kommer det upp och jag får sjukaste ångesten, börjar nästan gråta då jag tänker på hur mycket vi har kämpat för varandra.

Slutade rida med utrustning och endast halsring eller inget alls den här sommaren, blev ett jättekliv för ju mer "frihet" jag gav honom desto mer litade han på mig. Jag har aldrig känt att jag behövt vara en "ledare" för honom, han tycker om att ha mig vid sin sida istället. Att man jobbar igenom saker tillsammans.