Läste det här inlägget på Maxinnes blogg, tycker det var bra skrivet. Håller med henne till 100%, så många gånger folk sagt till mig att jag måste gå upp i vikt, att jag är mager osv. När man är hos skolsköterskan och säger att jag ligger på väldigt mycket undervikt enligt BMI, tänker bara ursäkta? Inte så kul att höra då man faktiskt trivs med sig själv och får äta omänskliga mängder innan man ens går upp ett gram. Jag har vägt mycket mindre och en del mer än vad jag gör nu, och skulle säga att jag aldrig mått så fysiskt bra som jag gör nu, så BMI kan man skrota. Det viktigaste är väl ändå att man har en stark kropp, och det skulle jag vilja påstå att jag har, då spelar siffran på vågen inte så stor roll. Det är så himla tabu att säga åt någon som är lite mullig att denne borde gå ner lite, då har man vräkt ur sig världens förolämpning plötsligt. Men det är inte speciellt kul när någon verkligen granskar en och säger att "ja det skulle ju inte skada med några kilon till på dig", om den personen t.ex. hade haft ätstörningar och försöker komma ur det, kan jag föreställa mig att det måste kännas otroligt tungt att höra.

 

Jag kan lova er att det är minst lika jobbigt när människor kommer fram till en och ifrågasätter om man faktiskt har en ätstörning, om jag verkligen mår bra för att jag är så smal. Att till och med kollegor har ifrågasatt det. Självklart kan folk fråga för att de bryr sig men där borde det ta stop. En av mina chefer har en gång sagt åt mig på skarpen (visserligen onykter) "att såhär kan du ju minsann inte se ut, det är ju faktiskt inte attraktivt att vara så smal som dig, du måste äta mer". Vem fan frågade dig om du tyckte jag var attraktiv eller inte? Det är en av många konfrontationer jag har fått. Men vet ni vad gott folk, jag äter som en häst och är för tillfället inte alls så sund som jag borde, utan de senaste två dagarna har jag ätit tre chipspåsar, en hel del choklad och pizza, inte svälter jag mig själv.

Tycker att det är enormt irriterande vilken skillnad det ska vara på om man har problem med att gå upp i vikt eller gå ner i vikt, att det ska vara okej att ha en åsikt om någon är för smal. Det skulle bli ett jävla rabalder om jag gick fram till någon kollega och påpekade att denne var lite för överviktig, att de minsann borde tänka på vad de petar i sig för det är inte speciellt attraktivt att vara tjock. Nä ni, jag har lärt mig genom åren att försöka att inte väga det så hårt när man får höra kommentarer som så. Jag har trilskats med min vikt upp och ner i hela mitt liv och har alltid sett ut så här. Lika så min mor och min mormor och en hel del andra i min släkt. Jag ser ut som jag gör och råkar faktiskt nu för tiden mestadels vara ganska nöjd med mig själv. Sen när blev det "normalt" att vara en viss storlek? Alla är väl normala på sitt sätt, ibland även smala."

Jag mår bra. 

Överdos av koffein idag. Kaffe på dagen, celsius innan träning och en stor kaffe på Waynes nu på kvällen ... några hundra milligram för mycket. Kaffehurven kan ju vara bland det värsta som finns, får jätteont i magen och det sticker i hela kroppen, får nästan hjärtrusning och frossa. Bara att sova av sig det!

 

Tränade med Johanna och Elin idag. Träffade Joel, Måns och Oscar på gymmet, himla kul! Brukar alltid träna själv eftersom jag har lättare att fokusera då men detta var riktigt kul. Dessutom är det väldigt bra att hjälpa varandra också. Höll däremot på att göra illa mig riktigt rejält idag! Jag har otroligt svårt för att sätta en gräns för mig själv, kan liksom pressa mig själv mer än min kropp klarar av. Märktes ju då jag fick muskelinflammation i magen, låg och grät av smärta hela nätterna i en vecka. Men idag körde jag i alla fall ben och fokuserade på framsida lår. Körde benspark, och även fast man får sjukaste mjölksyran brukar jag köra tills jag verkligen dör. Körde dock lite för mycket och mitt vänstra ben fick mjölksyra snabbare så plötsligt fick jag all vikt på höger lår och kände bara hur det brände till som satan ovanför knät. Hade rätt ont ett tag men nu känns det mycket bättre, stretchade i en halvtimme också. 

Jag brukar ju knappt skriva om träning här, men jag måste bara säga att dagens rygg/axelpass var helt stört ... trodde knappt att jag skulle ta mig hem därifrån och var spyfärdig i flera timmar. Är sjukt nöjd i alla fall, rygg tycker jag är det drygaste passet men idag körde jag verkligen igenom den bra. 

Förresten, den här träningshetsen bland alla, vad händer? Nog för att det är en bra trend, men tycker inte om då folk börjar jämföra sig med varandra och känner sig pressade (men visst, beach 2013 hehe). Det enda man ser på instagram/facebook/whatever är ju bilder på någon smal tjej (skillnad på att ha lågt kroppsfett och att vara vältränad, blir nästan förbannad) och så en text över "you get what you work for" eller "your stomach shouldn't be a waste basket". Man ska träna för att det är kul, må bra och leva upp till sina egna förväntningar, att pressa sig själv är en helt annan sak än att pressa sig själv på grund av andra. Om man nu ska göra det för någons skull, låt det då vara din egen.

 

Kom just tillbaka från ica, och min äppelpaj blev just klar så nu ska vi tjocka i oss den. Senare ikväll har jag ingen aning vad vi ska göra, skulle inte säga nej till att chilla på Pipes ett par timmar men vi är nådigt trötta båda två så lär ju ska vara soffpotatisar. 

 

 

 

Nu känner jag att jag måste skriva ett seriöst inlägg. Blir så fruktansvärt less.

 

Då jag äter dålig mat, så säger folk till mig att det inte är bra, jag borde inte, det hör inte ihop med träning osv. Nu för tiden då jag äter bra mat, säger folk t.ex. "men vafan du blir inte tjock av en bulle" Nej, förmodligen inte men det handlar om principen att man inte alltid kan tänka så. Väldigt många har sagt till mig den senaste tiden att jag äter alldeles för lite, att jag kommer gå in i väggen igen på grund av det. Grejen är den - jag har testat typ alla dieter. Allt från LCHF till att bara äta grönsaker och allt möjligt skit. Jag vet precis vad min kropp mår bra av, vad den inte mår bra av, hur mycket jag kan pressa mig själv fysiskt, hur långt jag kan gå innan jag bränner ut hjärnan, hur mycket stryk min kropp kan ta rent ut sagt. Och det är fruktansvärt jävligt mycket. Anledningen till att jag vet exakt allt i den vägen om mig själv även fast jag bara är en liten 16-åring är att jag gjort så otroligt många misstag då jag var yngre. Kört sönder min kropp totalt, varit mentalt borta i flera måndader. Just nu ligger jag på en halvdeff, ca. 400kcal i underskott per dag, sänker BF i en bra takt för mig. Jag har deffat många gånger förut, har legat på över -1500/dag i flera veckor och det mådde jag inte bra av, antagligen! 13åring, 170 cm lång och 50 kg, åh så stört. Tur att det är misstagen man lär sig av. Folk säger åt mig just nu att jag måste äta mer, men jag äter precis så mycket jag behöver. Min fysiska hälsa är på topp just nu, som i sin tur bidrar till ännu bättre psyke än vad jag redan har. Jag kan straffa mig själv, jag kan pressa mig sjukt hårt, ingen har egentligen något att säga till när det gäller den saken. Ju bättre jag mår ju bättre sorts energi jag får i mig desto mer träningslust får jag och tro mig, just nu har den aldrig varit större. 

 

Blir så irriterad på en sak också. Folk skriver t.ex. på facebook: "Ingen som vill följa med mig och gymma så blir väl en till tråkig kväll här hemma då". Jag menar, helt allvarligt, gymmet är ingen jävla social mötesplats! Om ni tror det kan ni lika gärna gå till vasaplan. Till gymmet går man för att svettas, pressa sig själv tills man inte längre orkar lyfta en muskel och känner blodsmak i munnen. Skärp er för fan människor. 

 

Jag kanske inte är speciellt vältränad ännu, men det spelar ingen roll, inte för någon av oss. Alla börjar vi någonstans och så länge man hittar motivationen och faktiskt inser att det har ingenting med ideal eller vad andra tycker att göra. Förut tränade jag för att bli accepterad av andra, nu tränar jag enbart för att bli accepterad av mig själv. Att aldrig vara nöjd är det som driver mig framåt. Men alla har vi olika psyken och tål olika mycket psykisk press från sig själv och andra. När jag skulle börja träna såg jag såklart andra som var sjukt vältränade, och sedan på mig själv. Det är det som är det svåra läget för alla. Just där finns det två ways to go, antingen se det som en motivation eller en anledning att sluta. Står man i det läget och tvekar, måste man först och främst jobba med sig själv och fråga sig själv varför man vill göra det här. Att göra det för sin egen skull och förstå att man gör sig själv en tjänst. 

 

Så det jag försöker säga är att det finns ingen anledning för någon att klaga på mina matvanor eller träningssätt. Jag vet exakt vad jag gör, även om allt kanske inte är så bra så vet jag ju fortfarande om det och vet att jag tål det. What doesn't kill you makes you stronger. Och ni som tror att facebookchatten och gymmet är samma sak kan tänka över det och komma tillbaka när ni förstår bättre. 

 

Alla har vi olika fysiska och psykiska förutsättningar, kom ihåg att allid utgå ifrån sig själv! Man kan inte utgå ifrån någon annan, helt omöjligt. Vissa behöver jobba med sig själv och sin mentala inställning först, som t.ex. jag gjorde. Har man inte rätt inställning från början är det ganska svårt för många att komma igång ordentligt utan att det blir halvdant. 

 

2 veckor mellan bilderna. På den vänstra bilden hade jag inte gymmat eller tränat på ett halvår, så stod på ruta 1.   Man ser ju tydligt en skillnad på den högra bilden, om man kollar på nedre delen av magen så ser man ju att bf;et har sjunkit t.ex. Om man lägger ihop endast tiden jag tränat mage så blir det på två veckor runt 6-7h skulle jag tro.

 THANK YOU FOR READING, FELLAS 

 

Måste bara säga, SÅ JÄVLA SKÖNT PASS PÅ GYMMET! Maxade cardio tills jag absolut dog, sen biceps, triceps, axlar, traps, övre rygg och mage. Höll på att spy i en halvtimme efteråt, så sjukt skönt. Hade världens fokus och jävlaranamma. Får skavsår i händerna av dom fria vikterna så for äntligen och köpte handskar nu. 

 

Och dessutom ... byter till Mu1B på måndag! Börjar i min älskade fru Johannas klass, nu fick jag plötsligt tillbaka lite av den bortblåsta motivationen. Nu kanske jag börjar gå till skolan av fler anledningar än att bara få närvaro så jag får studiebidrag. 

 

Och imorgon händer det overkliga ... Jag, Johanna, Majsan och Lelle hoppar in i bästa Elins bil och rullar mot huvudstaden, all goin' to Brad Paisley på torsdag! Jag tror inte att jag har insett att det är sant. Minns när jag var liten och hörde Brad för första gången, det var ju som magi i öronen. En av världens bästa countrymusiker någonsin. Åker hem på fredagkväll, så det blir en skön vacation. Lär bli mycket sjungande i bilen. Åker förbi Jossan också, och sen vet jag inte riktigt vad mer vi ska göra. Är i alla fall obeskrivligt peppad. Love life. 

 

På lördag spelar vi på Garagefesten i Bygdeå, så kom gärna och dra en dans där, folks! Har med oss filifjonken på trummor också nu, kommer bli awesome! 

 

Kommer förmodligen bli en jävulskt instagramuppdatering, så stay tuned: @tokliisa

 

 

Hann med en sväng på gymmet innan jag åkte hem till skogen med min moder och ska sova här inatt. Hade bråttom eftersom jag bara hann vara där 1,5 timme så fick köra ganska intensivt 20 min cardio som uppvärmning och sen allt jag hann inne på gymmet.