Läste det här inlägget på Maxinnes blogg, tycker det var bra skrivet. Håller med henne till 100%,
så många gånger folk sagt till mig att jag måste gå upp i vikt, att jag är mager osv. När man är hos skolsköterskan och säger att jag ligger på väldigt mycket undervikt enligt BMI, tänker bara ursäkta? Inte så kul att höra då man faktiskt trivs med sig själv och får äta omänskliga mängder innan man ens går upp ett gram. Jag har vägt mycket mindre och en del mer än vad jag gör nu, och skulle säga att jag aldrig mått så fysiskt bra som jag gör nu, så BMI kan man skrota.
Det viktigaste är väl ändå att man har en stark kropp, och det skulle jag vilja påstå att jag har, då spelar siffran på vågen inte så stor roll. Det är så himla tabu att säga åt någon som är lite mullig att denne borde gå ner lite, då har man vräkt ur sig världens förolämpning plötsligt. Men det är inte speciellt kul när någon verkligen granskar en och säger att "ja det skulle ju inte skada med några kilon till på dig", om den personen t.ex. hade haft ätstörningar och försöker komma ur det, kan jag föreställa mig att det måste kännas otroligt tungt att höra.
"Jag brukar inte gilla att vara för personlig eller ha för mycket åsikter här i bloggen, men nu känner jag att jag skulle vilja ta upp det här ämnet. Nu med hela den här ätstörningskampanjen "Miss Skinny". Innan de avslöjades att det inte var en normal webshop som sålde kläder för size 32 så var en av mina tankar "soft att det gör ett klädesmärke som fokuserar på mindre/smalare människor, då slipper jag lämna in och sy in de flesta av byxorna jag köper". Sen tyckte jag självklart deras approach var väldigt fel, att de förskönade tanken om att vara just size 32, texten är ju vidrig på hemsidan. Alla ser ju olika ut och man borde ju egentligen bara sträva efter att vara så sund som möjligt för sina egna förutsättningar, träna och äta rätt. Tycker det är jättebra att sådana organisationer finns och hjälper de personer som har en sämre självbild, att lära tjejer och killar att tycka om sig själva som de är. Men att säga att de indirekt är fel att vara smal, sluta med smal hetsen etc. Det tycker jag känns lite nedtryckande gentemot tjejer som t.ex. mig, som är mini i grunden.
Jag kan lova er att det är minst lika jobbigt när människor kommer fram till en och ifrågasätter om man faktiskt har en ätstörning, om jag verkligen mår bra för att jag är så smal. Att till och med kollegor har ifrågasatt det. Självklart kan folk fråga för att de bryr sig men där borde det ta stop. En av mina chefer har en gång sagt åt mig på skarpen (visserligen onykter) "att såhär kan du ju minsann inte se ut, det är ju faktiskt inte attraktivt att vara så smal som dig, du måste äta mer". Vem fan frågade dig om du tyckte jag var attraktiv eller inte? Det är en av många konfrontationer jag har fått. Men vet ni vad gott folk, jag äter som en häst och är för tillfället inte alls så sund som jag borde, utan de senaste två dagarna har jag ätit tre chipspåsar, en hel del choklad och pizza, inte svälter jag mig själv.
Tycker att det är enormt irriterande vilken skillnad det ska vara på om man har problem med att gå upp i vikt eller gå ner i vikt, att det ska vara okej att ha en åsikt om någon är för smal. Det skulle bli ett jävla rabalder om jag gick fram till någon kollega och påpekade att denne var lite för överviktig, att de minsann borde tänka på vad de petar i sig för det är inte speciellt attraktivt att vara tjock. Nä ni, jag har lärt mig genom åren att försöka att inte väga det så hårt när man får höra kommentarer som så. Jag har trilskats med min vikt upp och ner i hela mitt liv och har alltid sett ut så här. Lika så min mor och min mormor och en hel del andra i min släkt. Jag ser ut som jag gör och råkar faktiskt nu för tiden mestadels vara ganska nöjd med mig själv. Sen när blev det "normalt" att vara en viss storlek? Alla är väl normala på sitt sätt, ibland även smala."
Jag mår bra. 