Nu är sommaren snart slut. Klart att man får ångest inför skolan, i alla fall jag. Egentligen vill jag bara spy när jag tänker på det, så många man är less på. Men jag kanske förtjänar det om man tänker på hur sjukt kul den sommaren har varit för mig. Spelat på High Chaparral, hela den resan var helt otrolig och det är verkligen ett minne och en erfarenhet för livet. Får inte glömma Norge och Linköping heller. Och vad hade jag gjort utan David? Han är den bästa som finns och gör alla dagar så mycket bättre. Älskar David så det är löjligt. 

 

Igår började jag sakna North Dakota. Så att det verkligen gör ont! Alex skrev till mig på fb och jag kände bara att jag måste tillbaka så fort som möjligt. Miss those open fields of Kulm and Edgeley. Jag blir helt seriöst tokig snart, det var 2011 och jag var 15 år, men det var den bästa sommaren någonsin. Saknar att åka runt i pickup-trucks med härliga vänner, Luke Bryan på radion. Saknar att helt oväntat hamna på en bröllopsfest där inte en karl är utan cowboyhatt. Saknar att dyka ner i poolen där grabbarna spelar pool-football och plötsligt är det någon som råkar kasta den i huvudet. Saknar allt och alla. Saknar Jake och bubble-tea också haha. Nej, snart är det fan dags att åka hem igen! 

 

Jag har insett att det måste vara ett slags privileium att aldrig behöva vara osäker på sig själv. Vid 17 års ålder och efter många jobbiga dagar vet jag fortfarande inte vad det innebär att vara vilsen. Jag har alltid varit såhär. Jag ser så många i min åldergrupp som försöker hitta sig själva, som det går åt helvete för, som inte har en enda aning om något och bara snackar en massa strunt. Folk som säger åt mig att jag är på ett visst sätt, antar en massa konstiga saker utan fakta. Jag menar, titta på dig själv? Du skippar skolan för att sitta på någons balkong och röka. Pinsamt. Haha men ni kanske förstår vad jag menar. 

 

Jag känner mig så sjukt tacksam för allting jag har! Jävligt nöjd tjej säger tack och hej.