Ibland får jag nästan panikattacker för att jag känner mig instängd. Inte i ett rum eller sånt, utan mer för att jag vill härifrån. Går inte förklara vilken lättnad det var för mig att åka till USA i tre veckor, helt seriöst de tre bästa veckorna i mitt liv. Har aldrig känt mig så fri eller oberoende, jag upplevde saker som jag har drömt om i hela mitt liv. När jag tänker tillbaka så spelas allting upp som en film ... för det var det verkligen, jag kan inte ens förklara det med ord. Nog för att jag älskar vart jag kommer ifrån, hemma är alltid hemma och stolt svensk kommer jag alltid att vara. Men jag hör inte hemma här och är less på att folk inte riktigt förstår sig på mig. Sån är jag, är allting för likadant alltför länge vill jag bara bort. Jag är inte rädd för varken livet eller döden så ibland glömmer jag bort att jag lever. Enligt mig behövs det att man nästan dör för att man ska känna att man lever!